Skip to content

thewheelersfamily

fd. familjen hjul i USA, nu i Nolvik

Monthly Archives: November 2011

Så kom vi till slut fram till resans slutdestination. Detroit. Staden med mest svarta invånare, över 82%, och även den stad i USA med högst brottslighet (och fattigdom?). Att man ännu kategoriserar människor efter hudfärg i statistiken är väl ändå lite konstigt?

Det regnade mer eller mindre hela tiden och det gjorde bara känslan av Detroit än mer på riktigt. Tänk er en stad som under sina glansdagar på 60talet hade nästan 1,8 miljoner invånare i centrum och som idag huserar blott 800 000 personer. Så sent som mellan 2000 och 2010 sjönk invånarantalet med 25%. Det är en miljon tomma bostäder och aningen färre arbetstillfällen. Hela skyskrapor står som mörka tomma skelett och blickar ut över tomma bostadsområden, hus efter hus efter hus är förfallet och igenbommat. Affärer, fabriker, parker och vägar gapar alla tomma när vi åker runt på Söndagsmorgonen på en åtta-filig väg rakt genom staden med skräckblandad förtjusning.

Det är helt enkelt en fantastiskt intressant stad och som alltid där spekulations-kapitalismens har visat sitt allra fulaste ansikte så är det även där man kan hitta de intressantaste motståndet mot densamma, ta t.ex. the Heidelberg projekt som enligt en recensent är som en stor spya av konst mitt i vad som varit ett av de värsta områdena av staden, ett område där vi promenerar omkring och bara njuter av den abstrakta och aningen kaosartade konstvärlden som man byggt upp.

Hur som helst så hade vi två hektiska dagar, eller rättare sagt en kväll och en förmiddag. Det skulle hinnas med en promenad i downtown, drickas lite öl, ätas lite middag, sovas i sjukt stort hotellrum, ätas en frukost på trendigt kafé, besöka konstutställningen, besöka övergivna centralstationen, övergivna bilfabriken, övergivna konsertlokalen, övergivna klubbhuset, övergivna bostadsområdet samt ta en tur i vad vi tror är framtidens svar på Göteborgs kollektivtrafik, Detroit People Mover, förarlös monorail, långsam men väldigt roligt.

Stopp nummer två var på andra sidan gränsen, efter att ha visat upp våra pass och fått lite frågor av gränspolisen så kom vi in i den lite mer utvecklade delen av norra amerika. Med utvecklad menar vi här ett land som förstått att miles inte är bättre än kilometer och att celsius är mer logiskt än farenheit. Det är de små sakerna som gör det…

Efter 1h30min körning på den kanadensiska sidan fick vi även stifta bekantskap med dess polisväsende. Efter en rätt usel kartläsning så tvingades vår eminente chaufför att göra en något oplanerad vänstersväng, något som den käre konstapeln inte uppskattade och snällt vifta in oss. Dock löste sig det hela utan böter och vi slapp undan med en muntlig varning.

Annars så är det mkt hockey i Kanada, folk åker runt på rinkar inne i stan och vi passade på att besöka hockey hall of fame. Stadens nya reklam var att alla var välkomna, så även svenskar. Dock är hundar inte välkomna på så många uteserveringar men det löste vi det också.

Sen visade det sig att det lönar sig att klaga i Kanada, när vi kommenterade att städarna på hotellet hade glömt ett juicepaket i fönstret så kompenserades detta med två tallrikar med frukt och kaka. Toppen!

Nu är vi äntligen hemma igen efter fyra dagars road trip upp till Kanada och tillbaka igen. Blir tre inlägg, ett om dagen för att hålla upp spänningen lite.
Först ut är Frederick-Niagare Falls. Med en trött fru W i baksätet styrde vi i den arla ottan vår kosa norrut längs mer eller mindre tomma motorvägar, detta trots ett varningens ord från våra bekanta dagen innan om att Thanksgiving helgen har den värsta trafiken på hela året. Efter den sedvanliga frukosten på Sheetz så var det non-stop körning upp till Niagara. Väl framme spendera vi nog inte mer än 30minuter runt fallen, de är väldigt breda (bredaste fallen vi någonsin sett), inte så höga, fulla med vatten och belägna mitt i staden. Eller ska man säga städerna? En är ju Amerikansk och en är Kanadensisk. Vi var helt enkelt inte speciellt imponerade av detta. Har ju sett vatten rinna ner för berg förut tänkte vi världsvana satar.

20111124-080711.jpg

Imrgn bitti beger vi oss ut på vägarna och styr kosan mot nya äventyr i Canada.

Återkommer på Söndag kväll!

Har varit en rätt så lugn helg utan något kul att fota så det blir ett textinlägg. Ute och drack lite öl i Fredags, jag körde tidiga skiftet och fru W tog över i halvtid, lugn lördag med “Park and Recreation” maraton inkl. ett tidigt morgonbesök på Fredericks lokala Park and Recreation avdelning, inte riktigt lika spännande som i serien.. Har handlat vinterjacka åt fru W idag, ätit på Marylands bästa indier och sen har hund W jagat rådjur i Monocacy National Battlefield, han tog en rejäl runda efter det första rådjuret på en sådär 500m, väldigt underhållande men en chanslös hund..

Sitter och läser/lyssnar på NPR nyheterna för att försöka komma ifatt vad som hänt i världen under helgen och två artiklar fastnar direkt.

Artikel 1 handlar om att 30-40% av alla hemlösa ungdomar i USA idag tillhör det man för enkelhetens skull betecknar LGBT gruppen (Lesbian, Gay, Bi-sexual, Transgender), alltså svenskans HBT.

Artikel 2 handlar om de Republikanska presidentkandidaternas senaste debatt, eller det var ju egentligen inte en riktigt debatt då det var en förklädd Thanksgiving middag i Iowa sponsrad av en kristen organisation som kallar sig “The Family Leader” och fokus var hur deras kristna tro hjälpt dem genom livet. En del av samtalen gled dock även in på att handla om same-sex marriage och Michele Bachmann säger t.ex att “I will do whatever it takes because the first and foremost unit of government in this nation is the family, and the family is defined as one man, one woman. No other definition will do.

Familjen först, men vilken familj? För Bachmann, Perry, Cain, Paul och Romney är svaret tydligen alltid entydigt och enkelt, det är den heterosexuella två-samheten som grunden för familjen, inga andra möjliga konstellationer får någonsin accepteras i samhället. “No other definition will do”. Det spelar inge roll vad kostnaden är. Det spelar ingen roll att LGBT ungdomar löper en 10gånger så stor risk att hamna hemlösa på gatan. Det spelar ingen roll att individers sexualitet förtrycks av kyrka och stat, för närheten mellan dessa två aktörer är slående och skrämmande i detta land of the free. Men det är samma frihet här som i Freddans Sverige, friheten att följa normen, att aldrig ta ett snedsteg, att aldrig ifrågasätta det som vi tar som sanningar, att aldrig vara annorlunda, aldrig ha en avvikande sexualitet, religion eller utseende. Då är du varmt välkommen att leva ditt liv precis som du vill, precis innanför de snäva normativa murarna som vi kämpat så länge att bygga så höga så vi alla glömt vad som finns på andra sidan. En sak är då säkert, inte är det Michelle Bachmann som är på andra sidan, och det tackar jag gud för.

I helgen var vi och Erik i Greensboro och hälsade på Daniel och Carola. Det blev en skön helg med grillning, mkt öl och hundhäng. Tyvärr blev det ingen utgång då hunden betedde sig mer som en bäbis än hund…suck 🙂 Men jag (Sandra) fick shoppat jeans, t-shirt och kofta för 22 dollar och känner att mycket bättre än så kan det nog inte bli.. På vägen hem tog vi en liten omväg för att få åka Blue Ridge Parkway.. Hemresan tog närmare 8 timmar men tror det var värt det, om inte för det blåa bergen så för en sjukt god måltid som ENDAST bestod av kött (ribs).