Skip to content

thewheelersfamily

fd. familjen hjul i USA, nu i Nolvik

Monthly Archives: June 2012

Ibland får man känslan att vissa fenomen är desamma var man än befinner sig i världen.
När vi promenerade hem igår hamnade vi bakom fyra konstaplar, två av dem med skottsäkra västar och pistoler hängandes på sidan av bröstet och man får en känsla av att man är med i en stereotyp polisfilm samtidigt som man blir en smula osäker och undrar om det är någor som hänt eller ska hända. För är det något dessa herrar skapar hos mig så är det en ökad känsla av osäkerhet, varje gång jag ser dem. Jag vet inte om tanken är att man ska få en ökad känsla av trygghet genom att låta det polisiära arbetet vara mer synligt eller inte men jag är skeptisk.
De är i alla fall på väg åt samma håll som oss så vi går sakta efter dem, tänker de kanske råkar skjuta en om man kilar förbi dem för fort.. De splittras och en av dem fortsätter mot vår gata men stannar under en av broarna och börjar tala med killarna som sitter där och hänger. Han undrar om det är ngt olagligt som föresgås och de svarar undrandes vad det skulle vara, direkt så hugger polisen till och säger lite aggresivt att de inte ska vara så kaxiga och att de ska visa respekt och inte bete sig på det sättet mot polier, de frågar igen vad som är problemet och vi hör ngt om att en dam ringt in och sagt det försegås ngt under bron. Vi hör tyvärr inte mer för vi fortsätter gå (senast jag hade lite mkt kontakt med polisen hotade de ju att sätta mig i fängelse så vi är lite undvikande.) hemmåt och vet inte mer vad som hände.
Det här är ingen stor sak men man blir så trött på deras psedo-auktoritära jäkla skitbeteende, vad tror de att de kan vinna genom att söka visa sin auktoritet på det sättet, förstår de inte att folk bara blir trötta och spottar efter dem bakom deras ryggar? Respekt och auktoritet är ngt man förtjänar, inget man automatiskt får genom att ha specifik position i ett samhälle där det är mer eller mindre socialt accepterat att bete sig som ett svin bara för man råkar en ha bricka..

Är lite irriterad men inte alls så sur som Majornas finest, Roffe Ruff är..

20120619-173816.jpg

Ibland måste man stanna upp och njuta, som nu. Vi är så otroligt nöjda med att kunna sitta på vår lilla patio sent på kvällen, att det är 25grader, att hund C och T springer runt, att vi har en pizza i ugnen och att vi haft ett par trevliga timmar på Nola med en kollega och hans partner. Underbart!

20120616-223231.jpg

Vi försöker få lite lugn och ro den här helgen och det behövs efter senaste veckorna där man antingen kört eller gått alldeles för långt på helgen. Det är skönt att få sova ut och ta hand om sig själv en stund.

Vaknade imorse av den fantastiska nyheten att J blivit Intendent på nya nationalarenan i Stockholm, vet inte riktigt vad det betyder men är jäkligt glad för honom. Såklart tråkigt att komma hem till ett Gbg utan familjen EJNV men får bli fler besök i huvudstaden istället!
Igår var vi på landet och åt middag med vår Dinner Club, trevligt och idylliskt.

20120616-185249.jpg

20120616-185259.jpg

20120614-223844.jpg

20120613-213520.jpg

I en förort till DC ligger “Woodlands pure vegetarian south Indian restaurant” och det är kanske den bästa Indiern på den här sidan Stilla havet/Atlanten (lite beroende på hur man ser det). Deras lunch buffé är helt fantastisk och deras dosa lika så, tyvärr är stället fantastiskt fult och ligger i DC’s svar på West Baltimore men det gör ju inte maten sämre!

20120612-223859.jpg

Vi gick ungefär en hundradel av hela trailen på två dagar, men ändå känns det som vi varit borta längre och på ngt sätt lyckats med ngt. Kanske är det för det är vår första vandring som sträcker sig över mer än en dag tillsammans som får det att kännas lite speciellt, första natten i tält, eller kanske bara för att vi är helt slutkörda, 25km vandring med packning i jobbig terräng och 35grader i skuggan första dagen var ju faktiskt inte bara roligt. Det var dock värt det och lite såhär i retroperspektiv (efter en dag hemma..) känns det ju såklart ännu bättre, även om det egentligen bara var en lite längre promenad med hundarna. Vi träffade på många “through hikers”, alltså människor som går genom hela trailen, under våra två dagar. Ett sällskap på tre säger att de gått i 81 dagar och att de planerar att komma fram till slutet i Main någon gång i September. Det är hissnande på ngt sätt. Så svårt att greppa, vad är de som driver dem, vad är egentligen deras motivation, hur orkar de? Samtidigt finns det ju gnagande där i bakhuvudet, skulle jag klara av det, hur skulle det kännas, blir man förändrad, upptäcker man ngt. Det är en värld som lockar samtidigt som man skakar tveksamt på huvudet när man tänker på det. “Det är vägen, inte målet, som gör resan värd” är ett kärt gammalt citat som kommer upp, kanske är det så, kanske borde vi ta en lite längre promenad ngn dag, kanske 4dgr eller en vecka, eller varför inte två när man ändå håller på?!

Hund C och hund T sover iaf gott och verkar nöjda, även som hund C’s andra födelsedag inte blev fylld med riktigt så mkt korv som vi hade tänkt oss..