Skip to content

thewheelersfamily

fd. familjen hjul i USA, nu i Nolvik

Vi gick ungefär en hundradel av hela trailen på två dagar, men ändå känns det som vi varit borta längre och på ngt sätt lyckats med ngt. Kanske är det för det är vår första vandring som sträcker sig över mer än en dag tillsammans som får det att kännas lite speciellt, första natten i tält, eller kanske bara för att vi är helt slutkörda, 25km vandring med packning i jobbig terräng och 35grader i skuggan första dagen var ju faktiskt inte bara roligt. Det var dock värt det och lite såhär i retroperspektiv (efter en dag hemma..) känns det ju såklart ännu bättre, även om det egentligen bara var en lite längre promenad med hundarna. Vi träffade på många “through hikers”, alltså människor som går genom hela trailen, under våra två dagar. Ett sällskap på tre säger att de gått i 81 dagar och att de planerar att komma fram till slutet i Main någon gång i September. Det är hissnande på ngt sätt. Så svårt att greppa, vad är de som driver dem, vad är egentligen deras motivation, hur orkar de? Samtidigt finns det ju gnagande där i bakhuvudet, skulle jag klara av det, hur skulle det kännas, blir man förändrad, upptäcker man ngt. Det är en värld som lockar samtidigt som man skakar tveksamt på huvudet när man tänker på det. “Det är vägen, inte målet, som gör resan värd” är ett kärt gammalt citat som kommer upp, kanske är det så, kanske borde vi ta en lite längre promenad ngn dag, kanske 4dgr eller en vecka, eller varför inte två när man ändå håller på?!

Hund C och hund T sover iaf gott och verkar nöjda, även som hund C’s andra födelsedag inte blev fylld med riktigt så mkt korv som vi hade tänkt oss..

%d bloggers like this: